Klotter #6: Nu försvinner jag

Under fyra dagar kommer jag att vara borta. Om någon undrar var jag är så undrar jag vem det kan vara som undrar något sådant. Världen klarar sig förmodligen ypperligt utan mig en stund.

Förhoppningsvis kommer jag att ha ett utkast färdigt när jag kommer tillbaka. Nu packar jag varma kläder, en snutt falukorv, ost och färdigmat. Eftersom Madame Internet är mig i hälarna, har jag bestämt mig för att helt enkelt gömma mig för henne tills jag får något gjort.

Igår var jag och pappa iväg till staden och lyssnade på Mikael Niemi. Det var minst sagt underhållande. Han påstod att björngalla skulle vara ett bra botemedel mot skrivkramp. Tyvärr frågade jag inte om han hade någon till övers. Jag får nöja mig med ett par böcker och ett anteckningsblock att underhålla mig med. Jag tror att det ultimata botemedlet mot skrivkramp ändå är att ha så tråkigt att man helt enkelt blir tvungen att hitta på något.

Nu ska jag se till att ha så tråkigt som möjligt i fyra dagar. Det ska bli kul.

Klotter #5: Min värsta fiende

En gång sade jag att jag skulle vilja ha en ärkefiende. En riktig nemesis. Nu har jag en.

Och det är kanske inte fullt så glamoröst som jag hade hoppats. Det är ingen Moriarty som jag kan kasta sarkastiska repliker på, och som jag måste överlista genom rent skarpsinne och eventuellt knuffa in i ett vattenfall innan han drömmer ihop en mästerlig plan som kan sätta hela landet på spel.

Det är ingen Murdoch som på grund av en oförklarlig personlig vendetta planerar att mörda alla jag känner för att sedan ta ett kort på dem i dödsögonblicket, och som jag måste kasta ut för ett stup, dränka i frätande kemikalier och stänga in i ett brinnande hus innan han så mycket som funderar över att lämna mig ifred.

Det är inte ens en irriterande granne som har fått för sig att jag är en förrymd galning, eller i alla fall förtjänar att sättas i en vadderad cell på grund av vissa olyckliga tillfälligheter då han sett mig nedgrävd till halsen i min egen trädgård.

Och jag är varken Sherlock Holmes, MacGyver eller Victor Meldrew. Men en nemesis har jag likafullt.

Hon slår till när jag som mest anar det, men lyckas ändå snärja in mig i sitt förföriska nät. Hon hypnotiserar mig och får tiden att till synes stå stilla, ända tills hon knäpper med fingrarna och avslöjar vad klockan verkligen är. Hennes ultimata mål är att förgöra mig genom förströelse: Madame Internet.

När jag tänker efter har hon vissa likheter med HAL9000.

Fast hon kan ju vara bra för research, förstås. Någon avkoppling måste man väl få. Och det finns flera bra hjälpmedel för att skriva och massor av artiklar om skrivande och videointervjuer och tips och roliga klipp och inpirerande bilder och sketcher och…

WIN_20180424_14_14_53_Pro

Hjälp!

Klotter #4: Mousique och te

Musik är som bäst när den inte hörs. Te är som bäst när det redan har kallnat.

Jag tillhör den skaran människor som måste lyssna på musik när jag skriver. Det hjälper mig att skärma av mig från resten av världen och slippa lyssna på allt onödigt tjatter som pågår inuti huvudet.

Det spelar inte så stor roll vad det är för musik, egentligen. Så länge det är något jag tycker är bra. Ibland matchar jag musik med det jag tänker skriva, som Povel Ramel när jag försöker tillverka en sketch, eller Grieg när jag ska till få fram något känslosamt. Det hjälper till att försätta mig i rätt stämning.

Just nu lyssnar jag på en blandning av Queen och musik från The X-Files. Make of that what you will…

Jag läste på Jonathan Strouds (författare till Bartimeus trilogi) hemsida några rader som jag tyckte var träffande:

”A cup of tea is a good indicator of how well things are going. If writing well, will forget it entirely and leave it to go cold. Full cup with congealing milk = happy author.”

Jonathan Stroud

Ibland (läs alltid) måste man ha en kopp te för att över huvud taget förmå sig att sitta ned och arbeta. Men ju bättre skrivandet går, desto mindre minns man av den svalnande muggen som står parkerad någonstans i närheten av skärmen, strax utom synhåll för den framväxande textmassan.

Likadant tycker jag att det är med musik under arbetet. Den hjälper till att flytta fokus till rätt sysselsättning, och gör det inledande ordletandet mycket trevligare. Men när skrivandet går som allra bäst, då är musiken inget mer än ett bakgrundsbrus som eggar en att fortsätta.

WIN_20180420_18_03_39_Pro

 

 

 

 

 

Klotter #3: En sida är fler än noll romaner

Hittills har det gått bra. Det vill säga, det har inte gått särskilt dåligt.

Jag har nämligen infört en post-it med texten:

Vad kommer jag att ångra ikväll att jag inte har gjort idag?

Gör det.

När jag ser den lappen, vet jag att jag kommer att ångra ikväll att jag aldrig skrev ett ord.

Jag har alltid trott på den magiska, oändligt långa morgondagen. Den dagen då jag går upp tidigt och hinner med tio sidor före lunch. Planeringen för imorgon är alltid ambitiös, för att uttrycka mig milt.

Men så vaknar jag nästa dag, och lunch har redan passerat. Så blev det inget gjort den gången.

Min inställning har varit ”allt eller inget alls”. Om jag misslyckas med planeringen redan från början, får det vara tills nästa dag. Eller nästa. Blir det inga tio sidor så blir det inga alls.

Men nu är det ju trots allt så att varje dag inte inbjuder till några storverk. Och en liten ynka, oambitiös fjuttsida, är också betydligt mer än noll ack så välformulerade dito.

Ikväll kommer jag att ångra att jag aldrig skrev någonting. Det måste jag göra något åt.

win_20180419_16_54_51_pro.jpg

Klotter #2: Ett eget rum. Eller tre…

Igår ägnade jag eftermiddagen och kvällen åt att städa. Jag vet, det låter som klassiskt skrivsmitande beteende, och det var det väl i och för sig.

Men det ultimata målet med hela företaget var faktiskt att få till ett rum där det är fysiskt möjligt att skriva. Så alltihop var i ett gott syfte. Intalar jag mig.

Alltså flyttade jag skrivbordet från ett rum till ett annat, i väntan på att någon kommer hit och hjälper mig bära in det betydligt tyngre skrivbordet från ladugården där det har stått sedan vi renoverade golvet. Hur vi någonsin ska få det uppför trappan, kan jag bara drömma om.

WIN_20180418_11_20_52_Pro

Dessutom har jag mitt gamla slitna bord stående i ett annat uthus, redo att bäras upp till ett annat rum där mössen springer vilt och lortar ned golvet, och där hängmattan sitter i  en takbjälke för min egen skrivpausande bekvämlighets skull.

Virginia Woolf pratade om vikten av att ha ett eget rum. Jag slår på stort. Jag är uppenbart för lat för att gå in i ett annat rum när jag ska skriva, så lösningen blir att utrusta varje rum med möjligheten att skriva.

“A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.”

Nog har jag rum alltid. Men jag jobbar fortfarande på den där första lilla detaljen.

Klotter #1: Självdisciplinens födelse?

Förbannade, förpillade, fördömda datoreländesskruttmaskinsskrot – Skwgrnmnansjkvailvbargpserprrrrrrrrrrrrrr!!

Det är vad jag ryter inom mig (för att inte skrämma kattstackaren) när min tredje dator går sönder. De två första datorerna lider av någon slags elinkontinens, kombinerad med något som låter som desperat andnöd. Två sekunder efter start går fläktarna igång på maxhastighet utan att febern går ned, och ger man sig på att dra ur sladden, drar de på nattmössan och somnar omedelbart utan vidare artighetsfraser. Datorn jag nu skriver på, vinglar osäkert på gångjärnen och kan när som helst tippa, som ett korthus med bara en vägg. Eller som en något berusad man på cykel, som jag och min familj hade nöjet att beskåda från en rastplats i Finland en gång.

Jag ska erkänna. Jag har noll självdiciplin. Bara ordet gör mig kallsvettig och jag börjar tvivla på att jag över huvud taget vet hur man stavar till det (nej ta mig katten, det stavades med sc). Om jag så mycket som känner lukten av en rutin, håller jag för näsan och springer åt ett annat håll. Men det är också enda gången jag springer. Jag lever efter min egen devis:

”Jag ogillar goda vanor eftersom de tycks mig så lätta att bryta.”

Hade jag inte varit en prokrastinatör av så olympiska mått, är jag övertygad om att jag hade skrivit en roman för flera år sedan. Den hade antagligen varit totalt skräp, men det hade i alla fall funnits något att jobba med, meningar att radera och syftningsfel att rätta.

WIN_20180417_13_17_24_Pro

Därför presenterar jag nu en serie inlägg som jag hoppas ska råda bot på problemet. Även om det inte är någon som läser (för det är det väl inte, va? Va?), finns åtminstone risken att någon faktiskt ska göra det. Och kanske, kanske är det tillräckligt för att tvinga mig till att utföra ett arbete som annars skulle ligga och ruttna någonstans i en av mina trasiga datorers spindelvävstäckta hårddiskar.

Från och med nu är det hårt arbete som gäller. Från och med NU. Efter lunch, alltså.

Nytt omslag

Nu har HOI-förlag gjort om omslagen till alla noveller. Äntligen är titeln större än författarnamnet. Här en jämförelse av utsidorna på min e-novell.

NU:                                                TIDIGARE: